En röst från skogen
Lyssna på smakprov från skivan "En röst från skogen"
Se kortfilmen "En röst från skogen"
”Elmbergs hittills bästa platta lutar ibland åt världsmusik och ibland åt Wiehe/Afzelius. Ett flertal starka nummer och jag känner stor sympati för det han vill åstadkomma.” PETER LEJON, Tidningen Barometern
En röst från skogen
Peter Elmbergs skiva ”En röst från skogen” tar dig med på en resa från den lilla människan ut i den stora världen. Låt dig beröras av låtar som Livet e’ mer, Om inte nu, Elden är lös, Jordens barn och Kärleken vi gav. Låtarna har natur- och klimattema men har även kommit ur händelser såsom Tsunamikatastrofen, Irakkriget, nära anhörigs bortgång, möte med Afrika, klimathotet och på ett underfundigt sätt inger varje sång en hoppfullhet trots dessa stora frågor.
Bakgrund
Året var 1997 då jag ställde mig på torget i Lund och sålde mina ägodelar. Jag ville göra mig fri och leva ett enklare liv - inspirerad av studier och möten med nordamerikanska indianer, aboriginer i Australien samt ett års vistelse i indiska tempel. Vid dagens slut hade jag knappt några ägodelar kvar, varpå jag tog gitarren med mig och reste till familjens sommarstuga i Småland, i den bygd där mina föräldrar växte upp. Ett nytt liv med nya möjligheter Jag romantiserade om den gemenskap som folk måste haft innan teknikens framfart och jag var fast besluten att ge lantlivet en rejäl chans. Jag bodde i en liten stuga på 10 kvm och på den igenvuxna åkern utanför började jag odla min mat. Utan tv, radio, telefon, mobil, dator, bil och cykel tog jag mig fram med mina apostlahästar. Min enda regel var att vandra i skogen varje dag och när jag behövde handla gick jag en mil till Emmaboda. Mellan åren 1997-2000 odlade jag, i princip, den mat jag behövde och lade grunden för det liv jag lever idag. Jag hade dessförinnan studerat till Beteendevetare samt livnärt mig som gatumusikant och rest runt i hela Europa för att spela på gator, torg,pubar och barer. Det var kul, men det var först när jag började skriva egen musik i stearinljusets sken i min lilla stuga, som jag insåg att jag bar på en längtan att dela med mig av min egen musik. I stillheten väcktes inspirationen och under mitt första år i skogen skrev jag närmare 200 låtar, vilket idag har mångdubblats.
Den enda person jag hade regelbunden kontakt med under min eremittid, var min pappa. Vi bastade och samtalade om livet och fick en mer vänskaplig relation. Jag berättade att jag funderade på att köpa det förfallna huset i grannbyn Mundekulla, men han avrådde mig, då det skulle innebära mycket jobb och kunskap. Döm om min förvåning när han efter en tid själv undersökte möjligheten att köpa det och mycket riktigt gjorde så, våren 1998. Under 3-års tid hjälptes vi åt att restaurera huset från 1820-talet, till sitt ursprungliga skick. Folk i bygden stannade till och undrade vem som tagit sig an det gamla huset? Någon tyckte det vore bättre om brandkåren kunde haft det som ett övningsobjekt. Intresset växte dock, tidningarna skrev, vi arrangerade mässor om byggnadsvård, musikfestivaler, hälsomässor och den lilla byn Mundekulla, med fyra gårdar varav endast en permanent bebodd. Platsen besöks idag av människor från när och fjärran.